Resdag

En sådan där postmoped åker förbi och jag kan inte låta bli att tänka att för honom är det här antagligen en snöstorm. Det är inte utan att jag tycker lite synd om honom som har det arbetsklimatet. Jag tycker han ser ganska kall ut.

Saknaden och alla jävla minnen hugger som en medeltidsyxa i bröstet. För första gången kan jag känna att jag vill ha ett Eternal sunshine of the spotles mind i min värld. Jag tror att vi båda skulle må bäst av radering. Hur ska jag kunna se dig i ögonen?
Snart grinar jag.

.